Efter att ha tillbringat två dygn i Finland bär det nu hem för Påskhelg. Hemresan ser jag fram emot, fygningen västerut över HELA arkipelagen är nog min absoluta favorit.
För att väga upp allt "korea-arbetar"-snack, samt koppla lite till Finland bjussar jag på General von Döbelns avsked av sina Finska trupper under 1809-årskrigets sista dagar...
Nationalistrys längs ryggraden?...jajjamensan!
"Det blef Döbelns värf att upplösa den ringa skaran af finska krigare, som ännu vid fredsslutet stod kvar på svensk botten. En stormig höstdag, söndagen den 8 okt., just när folket kom ur kyrkan i Umeå, samlades dessa tappre på stadens torg. Midt emot dem uppställde sig de svenska trupperna. De hade fått nya munderingar. Finnarne däremot voro fortfarande klädda i sina utslitna paltor, krutstänkta och sargade. In i fyrkanten red då den tappre finske generalen, klädd som vanligt i den gamla grå, blodstänkta syrtuten. Han hälsades af lifliga hurrarop. När jublet tystnat, blottade han sitt hufvud, så att det svarta bandet om pannan vardt synligt. Med tårar i ögonen äskade han ljud. Öfverröstande stormen, omtalade han, att freden var sluten och Finland därigenom förloradt för Sverige. Påminnande sina fältkamrater och segrarne vid Siikajoki, Revolaks, Pulkkila, Lappo, Kauhajoki, Alavo, Lappfjärd, Nummijärvi, Juutas och Virta, tackade han dem i konungens och hela svenska folkets namn för allas trofasta tillgifvenhet, ej blott mot Finland utan även mot Sverige."
”När I återkommen till fosterbygden”, slutade han, ”så frambären det svenska folkets tacksamhet till eder nation. Veten, att änskönt [fastän] I återvänden med utslitna kläder, med genomskjutna eller stympade lemmar, medfören I en rättskaffens krigsmannasjäls dyrbara prydnad. Fiender till svenska moderlandet kunnen I aldrig blifva, därom är jag förvissad; men förblifven allan tid dess vänner. Skulle det nya herraväldets makt hindra eder önskans och viljas utöfning, så låten med hjärtats och tankens tysta språk välsignelse tilldela moderlandet! Påminnen edra barn därom! Vi skola från släkte till släkte välsigna er, högakta er!
Ett beder jag er. När I nalkens de ställen, hvarest vi besegrat våra fiender, om då I där sen den usla sandhög, som betäcker våra stupade kamrater, gifven deras stoft välsignelsens suck; — de hafva dött såsom hjältar, och deras aska vårdas af ärans vålnader. I kännen människohjärtats mångfaldiga nycker, dess anlag att hastigt välja föremål, som det tror sig aldrig förgäta. Men knappt äro några veckor förflutna, förrän obeständigheten gjort ett annat val. Ty tiden förändrar allt. Med den glömmes allt. Dock försäkrar jag eder, och I skolen själfva finna det, att krigsmannasamband, knutet vid strid, faror, blod och död, aldrig upplöses. Således ären I och jag förvissade om hvarandras kärlek, ty krigsmannabrödraskap räcker lefnadens tidslängd, och den tacksamhet, jag er förkunnat och nu förkunnar, har med detta vårt samband sinn oupplösliga förening.
Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma — och hvarje droppe försäkra er om min vördnad, min vänskap!”
Så vrider man upp volymen på "Björneborgarnas Marsch" och torkar tårarna...fast vi slog dom ju i hockey-OS.
Lite finlandsvensk SISU såhär på piglördagskvällningen....
.jpg)
