Att komma hem

Från att ha varit borta, bortrest fysiskt eller frånvarande mentalt är "komma hem" det absolut bästa som finns.
I mitt jobb måste jag tyvärr resa en del, känslan första gången jag hade varit hemifrån mer än ngn dag och se min dotter komma gående mot mig i hallen hemma, hela hennes ansikte och varelse leende och kiknande av skratt, armarna utslängda i en "springa mot mig attack-kram", är det absolut bästa som finns. Den känslan gör (och gör fortfarande) att jag blir yr i huvudet, det är som om inget annat finns just då, för ett par sekunder. Jag känner mig pirrig och gråtfärdig, allt på en gång.

"Abscence makes the heart grow fonder", jo visst, absolut, men det är som att säga att det är tok-skönt att ha en rostig spik i låret eftersom det är så jävla skönt när man drar ut den.

Fast det ändrar ändå inte det faktum om de där sekunderna när man ser sitt barn och fru efter frånvaro, antingen i lite mindre utsträckning när man dyker upp igen från att ha dagdrömt över morgontidningen, eller så mycket starkare så efter att ha varit på resa, eller bara under vardagen haft tankarna någon annanstans...de sekunderna är kärlek som laser, otroligt fokuserat ljus som "galvaniserar" lycka.



De/det är det bästa som finns...



.......i brist på äkta närvaro alltså.

Boktips: "The Aquariums of Pyongyang: Ten Years in the North Korean Gulag" av Kang-Chol Hwan.
Nordkorea tycker jag är otroligt fascinerande (tyvärr, måste jag erkänna, lite ur en "kalla-kriget-agent"-romantiserad bild), jag skulle t o m gärna besöka eländet, den sista totalitära staten där bödeln Kim-Jong Il svälter sitt folk och är den fullständiga reinkarnationen av kommunistisk dubbelmoral. Anyway, gillade du "Vilda Svanar" är den här ngt åt samma håll: otroliga berättelser om mänskliga svårigheter och hopp i ett kommunistiskt helvete....sug på den Jan Myrdal, din världsfrånvända idiot till vänstervrak.